Jag hade velat skrika ut all smärta och rädsla, men det har samlat sig inom mig och jag kan inte få bort det.
Jag känner mig så ensam, fastän jag vet att jag har världens bästa personer som störtar mig.
Jag ser ut som världens gladaste människa men det döljer sig massor med hat och rädsla bakom mitt leende på läpparna.
Håller in tårarna och försöker ta mig an en dag till utan att bryta ihop, men paniken inuti mig växer och växer, jag faller.
Jag har fallit så långt ner nu så jag vet inte hur jag ska ta mig upp, hur jag ska bli mitt gamla jag - och allt är ditt fel.
Jag är rädd för dig och vad du kan göra, så snälla lämna mig ifred.
Jag vill inte vara rädd för att visa mig ute, tack.


Tack Therese för att du är så jävla underbar, du är bäst mitt hjärta!
Vad skulle jag göra utan dig, vad skulle jag vara utan dig?
Du betyder så fruktansvärt mycket för mig! <3